MEN EVALENA,
VAR HAR DU VARIT?

the years 2019, 2020, 2021 and 2022 painted on what looks like it may be an endless road of years ahead

Den långa och slingrande vägen som leder till… Ja, vart leder den?

Jag har varit AWOL i mer än ett år nu,

men jag ska försöka vara mer social i år.

Försöka var ordet, sa Bull. Via sociala medier

Förvänta dig inga storverk…

divider

PÅ VÄG MOT FÖRDÄRVET?

Sedan den här jäkla pandemin bröt ut har jag tillbringat all min tid i Rapunzel-tornet där jag jobbar på att förbättra min berättarkonst. Mitt kreativa alter ego, Lïnnéa Lucifer, har jobbat på att utveckla en bokserie med rötterna i fornnordisk mytologi och Skandinavisk folktro. Jag har bloggat om kreativt skrivande och historie-berättande, och lekt lite med poesi och sångtexter igen efter ett långt uppehåll. Men inget av det var vad jag hade planerat att göra.

Brexit och Covid vände upp-och-ner på min värld. För många Spoonieverse-medborgare har pandemin lett till isolering, förluster, försakelser, sorg and svåra mentala och/eller fysiska hälsoproblem. För mig började det här eländet som ett grupparbete. Mina barn och några av mina spoonie-vänner var med, och vi gjorde allt vi kunde för att stötta varandra och folk omkring oss. Vi skulle ta oss igenom detta tillsammans.

Det var precis i början, och de första månaderna var vi försiktigt optimistiska trots alla skräckhistorier vi hörde och upplevde. Vi hurrade för våra frontline-arbetare, gjorde vad vi kunde för att hjälpa varandra och göra vårt för att hjälpa till. 

I mars 2020 “tvingades” jag in i total isolering på grund av mitt löjligt dåliga immunskydd. Planen var enkel: Undvik viruset. Fullt medveten om att jag inte handskas särskilt bra med tillvaron när jag inte har min familj omkring mig, och inte har tillgång till de människor och platser som betyder mest för mig, bestämde jag mig för att det var dags att börja ta mitt (nya) skrivande på allvar. Det var ett sätt att hålla mig sysselsatt och, åtminstone i någon mån, vid mina sinnens fulla bruk.

Jag hade redan påbörjat arbetet med mitt kombinerade döstädande och bloggäventyr, och jag tänkte att det kanske vore en bra ide att skriva om den här upplevelsen. Om vad långvarigt frihetsberövande i en krissituation kan innebära. Och vad det kan göra med en människa när hon förnekas så mycket av det vi tar för givet.

Det var, det är, en bra idé. Men hur jag än försökte kunde jag inte koncentrera mig på att skriva den berättelsen. Ronja hade fel. Det är en riktigt dålig idé att akta sig för att falla ner i Helvetesgapet genom att dyka rakt ner i Helvetegapet. Vilket är precis vad man gör när man försöker skriva om det som hotar att dränka en. Jag behövde något som tog mig bort från avgrunden. Jag behövde ljus, gläde och skratt. Så jag ändrade mina planer.

Döstädandet och det stora bloggprojektet lades på is, och jag fördjupade mig istället i min ansenliga samling halvfärdiga bokprojekt. Jag hoppades på att hitta något jag kunde sätta tänderna i. En berättelse, en poesisamling eller kanske rent av några gamla sångtexter. Det måste rimligen finnas någonting där som jag skulle kunna färdigställa.

Efter en hel del suckande och pustande och stunder av frustration och svårartat självhat hittade jag precis det jag behövde. Tre gamla berättelser som jag lagt på hyllan av olika anledningar. Eller kanske framför allt på grund av min ovilja att publicera något jag inte var 100% nöjd med. Ett bekymmersamt karaktärsdrag jag brottats med i hela mitt liv. Det var hög tid att göra något åt det. 

Tiden rullade på, och jag växlade mellan att skriva på min bokserie och att forska, undersöka och skriva för min AWW-blogg. Det gick så bra som det kan gå när man berövats sina mest grundläggande fri- och rättigheter. I november 2020, med julen bakom knuten, och allt för många döda, insåg jag att det här skulle kunna pågå i flera år. Jag hade varit så fokuserad på att härda ut till jul. Jag har ingen aning om vad jag fått det ifrån, men det var den tanke som hållit mig uppe när det var som svårast. När det gick upp för mig att det inte längre var möjligt att återgå till det som varit, då blev suget från avgrunden för starkt.

Jag stängde av telefonen och sociala medie-flikarna på datorn. Sedan avbokade jag alla mina möten och gjorde det enda jag vet kan rädda mig från fördärvet. Jag läste, skrev, läste, skrev, läste och skrev. Inget annat. Från mitten av november till 2020 till mitten av augusti 2021 var det allt jag gjorde. Läsa, skriva, sova och såra de jag älskar.

Mitt skrivande har varit min räddning genom alla svåra stunder i livet, och utan det tvivlar jag på att jag fortfarande skulle vara här. Under de senaste två åren har det varit min livlina. Jag byggde en separat blogg för det lustfyllda, kreativa skrivandet, och i augusti 2021 skapade jag konton på twitter och instagram där jag kunde börja visa upp mina alster. Det kändes som att doppa tårna i sociala vatten igen, men jag gjorde det inte som Evalena. Jag såg det mer som att jag öppnade fönstren till mitt panikskyddsrum på glänt för att släppa in lite frisk, virus-fri luft i min dammiga kammare. 

I år tänker jag försöka vrida upp volymen till 11. Levla upp. satsa på extra allt. Jag ska försöka fortsätta där jag tog en paus för att ta mig igenom juljäveln. Fast besluten att inte låta den lägga krokben för mig, bestämde jag mig för att satsa fyra veckor på att uppdatera mina hemsidor och starta min nya YouTube-kanal. Mitt kreativa skrivande har kommit igång på allvar, jag får fler och fler läsare och stommen till mitt piratskepp är nästan helt färdig. Fortsättningsvis kommer jag inte att behöva ägna tid åt att starta saker. Nu är det bara att sjösätta skutan och hissa segel. 

Under avdelningen extra allt räknar jag med att fortsätta som jag gjort hittills, men att det kommer att bli mer musik och spel på menyn i år. Med fokus på historieberättandet, så klart. Jag har påbörjat ett musikprojekt som jag hoppas få med mina döttrar på. tanken är att vi ska lyfta några pärlor från den senska musikskatten och se om vi kan tolka dem på engelska. 

Jag vet att jag kan bli trumpen och trotsig som en treåring ibland, men jag vill att du ska veta att jag inte ligger här och tycker synd om mig själv. Uppriktigt sagt har jag det långt mycket bättre än många andra i min situation. Visst, man skulle kunna säga att min isolering varit – och är – självisk. Men precis som man måste ta på sig sin egen syrgasmask innan man kan hjälpa någon annan på flyget, så finns det stunder i livet då man måste sätta sitt eget välbefinnande först. Oavsett hur ont det gör. Eller vem det sårar. 

Jag är fortfarande skör och orkar inte riktigt handskas med omvärlden än. Telefonsamtal gav jag upp för länge sedan, men jag har börjat försöka klara av e-mail och DM igen. Det är små, små steg som gäller och min prioritet är barnbarnet, barnen och att “marknadsföra” mitt skrivande. Allt annat får vänta. 

Om du läst ända hit: Tack snälla du och ett väldigt […] nytt år till dig och de dina. Jag tänker inte använda g-ordet, för då kanske jag jinxar det, men oavsett vad du hoppas att detta år ska föra med sig hoppas jag att du får. Med råge.

Och om du är en av de människor jag sårat med min frånvaro ber jag om ursäkt.

Det är inte min avsikt, men jag vet. Jag suger…

Puss å kram,

//Evalena 😘

© Evalena Styf, 2022

PREVIOUS POSTS

Can you keep a secret featured pic
PSST! CAN YOU KEEP A SECRET?
And now the end is near
AND NOW THE END IS NEAR… (BUT I AIN’T GOING NEAR NO CURTAINS!)
HAPPY NEW YEAR AND WELCOME TO THE 2022! NOW WHAT DO WE DO?

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.